Explosiva barn

Explosiva barn

Källa: Alla utdrag nedan är skrivet av Ross W Greene och är från böckerna:

  • "Vilse i skolan - hur kan vi hjälpa barn med beteendeproblem att hitta rätt" (Ross W Greene, Studentlitteratur. 2011)
  • "Explosiva barn- ett nytt sätt att förstå och behandla barn som har svårt att tåla motgångar och förändringar" (Ross W Greene, Cura bokförlag och Utbildning AB. 2003)

"Vilse i skolan" (2011)

Utgångspunkten i boken är att barn gör rätt om de kan. Oftast talar vi i skolan utifrån föreställningen att barn gör rätt om de vill. De här två olika synsätten innebär också att man som vuxen bemöter barn och ungdomar på helt olika sätt.

Ingen av oss kan förväntas uppvisa beteenden som vi inte är kapabla till, hur lockande belöningen eller hur otäck bestraffningen än är. (Explosiva barn, 2003)

Barn med sociala, känslomässiga och beteendemässiga svårigheter saknar viktiga tankefärdigheter som behövs för att hantera livets utmaningar på ett funktionellt sätt. Vi måste ta reda på vilka tankefärdigheter barnet saknar så vi vet vad vi ska lära barnet.

Följande uppräkning av outvecklade färdigheter är betydligt mer användbar.

Svårigheter att…

  • hantera övergångar, växla mentalt från en föreställning eller uppgift till en annan (skifta tankespår)
  • uppbåda energi för att genomföra en svår, ansträngande eller tålmodig uppgift
  • utföra saker i en logisk eller bestämd ordning
  • bristande tidsuppfattning
  • organiserad vad gäller tankar
  • behålla fokus vid målinriktad problemlösning
  • förutse de troliga resultaten eller konsekvenserna av det egna handlandet (impulsiv)
  • överväga olika lösningar på ett problem
  • uttrycka bekymmer, behov eller tankar i ord
  • förstå vad som sägs
  • hantera känslomässiga reaktioner på frustrationer för att kunna tänka rationellt (särskiljande av effekt)
  • kronisk irritabilitet och/eller ångest med påtagligt försämrad problemlösningsförmåga
  • se gråskalor/konkret, bokstavligt, svartvitt tänkande
  • avvika från regler, rutiner eller ursprungliga planer
  • hantera förutsägbarhet, tvetydigheter, ovisshet och nya rutiner
  • skifta från en ursprunglig idé eller lösning/svårigheter att anpassa sig efter förändringar i planer eller nya regler/kan vara repetitivt eller tvångsmässigt
  • ta hänsyn till situationsbetingande faktorer som kräver en justering av den egna handlingsplanen
  • oflexibla eller felaktiga tolkningar/kognitiva förvrängningar eller tankefällor (tex ”Alla är ute efter mig”, ”Ingen tycker om mig”, ”Du skyller alltid på mig”, Det är inte rättvist”, ”Jag är dum”, ”Det kommer aldrig att fungera för mig”
  • ta till sig och /eller korrekt tolka sociala signaler/bristande förmåga att uppfatta sociala nyanser
  • inleda en konversation, gå in i en grupp, skapa kontakt med andra människor/saknar andra grundläggande sociala färdigheter
  • söka uppmärksamhet på ett lämpligt sätt
  • förstå hur det egna beteendet påverkar andra människor; blir ofta överraskad av andras reaktioner på det
  • känna empati för andra, förstå en annan människas perspektiv eller åsikt
  • förstå hur man själv framstår eller uppfattas av andra

Den här listan innehåller inga diagnoser och det beror på att diagnoser inte ger någon information om de kognitiva färdigheter ett barn kan tänkas sakna. Några outvecklade färdigheter kan ligga till grund för ett störande beteende, men det saknas en annan viktig pusselbit. Vi kan lära oss mycket av ett barn sociala, känslomässiga och beteendemässiga svårigheter och hitta potentiella vägar att ingripa genom att observera de situationer där det störande beteendet mest sannolikt uppstår. En situationsanalys kan ge oss ovärderlig information om de omständigheter eller olösta problem - så kallade ”triggers” eller utlösande faktorer som framkallar sociala, känslomässiga eller beteendemässiga störningar. Bakom varje störande beteende finns ett olöst problem eller en outvecklad färdighet (eller båda).

ALSUP (Assessment of Lagging Skills and Unsolved Problems), dvs Bedömning av outvecklade färdigheter och olösta problem

Ross W. Greene pratar om outvecklade färdigheter och olösta problem. Om ett barn beter sig på ett sätt som skolan anser som opassande beror det enligt Greene på att det barnet inte ännu utvecklat den färdigheten som krävs för att kunna möta den situationen. Eller att det ligger ett olöst problem i vägen. Det betyder i förlängningen således att de jobbiga situationer som uppstår kan förändras och kan förebyggas. Problemen kan lösas. Färdigheter kan utvecklas.


Explosiva barn (2003)

Det första vi behöver göra är att bli bättre på att förutse de situationer som kommer att vara frustrerande för barnet och det andra är att hjälpa barnet att vara lugn och sansad när han blir frustrerad, så barnet kan tänka klart. Det är bra att reagera före och under ånglås - och vägkorsningsfasen, istället för under och efter härdsmältan (bristande flexibilitet + bristande flexibilitet = härdsmälta). Vissa föräldrar tycker att det är bra att föra en enkel dagbok över barnets utbrott under några veckor för att försöka komma på om det finns något slags förutsebart mönster.

  • Vilka typer av situationer tycks bidra till ånglås och härdsmälta hos eleven?
  • Vilken av dessa situationer kan vi förändra?
  • Vilka kan vi göra förberedelser för?
  • Vilka situationer kan vi undvika helt och hållet?

Vi har mycket att lära om barnen!

Utifrån det nya synsättet att se på barnet är dessa påståenden inte längre giltiga: ”Han vill bara ha uppmärksamhet”, ”Han vill bara få sin vilja fram”, ”Han manipulerar oss”, ”Han saknar motivation”, Han gör dåliga val”, Hans föräldrar har ingen pli på honom”, ”Han har en negativ attityd”, ”Han är psykiskt sjuk”, ”Hans bror var likadan” osv. (Se utdrag från boken för mer info).

Vad ska du göra om du ser några av de tidiga varningssignalerna? Om barnet alldeles tydligt är i låsningsfasen finns det en möjlighet att kombinationen av medkänsla och logisk övertalning kan fungera. Empati kan vara ett effektivt sätt att bibehålla ett barns förmåga att tänka klart, vilket är det huvudsakliga målet. Att gå direkt på logisk övertalning kanske inte bibehåller ditt barns förmåga  till särskilt mycket annat än ett utbrott. Medkänsla, logisk övertalning, avledning, humor och att växla ner kan vara användbara strategier tidigt i låsfasen.


Vilse i skolan (2011)

Greene pratar om tre strategier (planer/korgar) vi använder/kan använda oss av för att möta dessa barn och situationer som uppstår: plan A, plan B och plan C. Plan B är skrivet sist då den planen är mest förberedelse med.

Plan A (Korg A)

Är den som oftast används. Där genomdriver vi vuxna vår vilja, punkt slut. Om någon stör lektionen skulle plan A innebära att läraren säger: ”Lämna klassrummet nu! Du får komma in när du fattat att du inte ska störa.”. Låter som en rätt vanlig reaktion? Problemen med denna reaktion är dels att det faktiskt ökar risken för fortsätt oönskat beteende, dels att det inte ger några som helst ledtrådar till varför barnet hamnar i de här situationerna och dels för att strategin inte på något sätt lär barnet hur den ska kunna undvika liknande situationer igen. Barnet får bara veta att det är oacceptabelt. Vilket de nog redan vet.

Beskrivet i "Explosiva barn":
Här lägger man säkerhetsfrågor eller farliga beteende, d.v.s sådant som kan skada barnet, andra människor, djur eller egendom. Dessa är inte förhandlingsbara och är värda att genomlida ett utbrott för. En tumregel är att i samma sekund som du säger ”Nej”, ”Du måste” eller ”Du får inte” till ditt barn befinner du dig i korg A. Följande lackmustest ska utföras på alla beteenden som man överväger att placera i korg A:

  • Det måste vara tillräckligt viktigt för att starta och sedan genomlida ett utbrott för.
  • Barnet måste ha förmågan att uppvisa det önskade beteendet någorlunda kontinuerligt.
  • Du måste vara beredd och ha förmågan att driva igenom det du kräver.

Om beteendet inte klarar lackmustestet för korg A hör det inte hemma här.

Plan C (Korg C)

Innebär att man för en stund pausar vissa förväntningar på en elev medan man fokuserar på andra förväntningar som man arbetar aktivt med. Det kan t.ex. innebära att man väljer att bortse från att en elev inte gör läxorna medan man fokuserar på att få eleven att komma till lektionerna. En sak i taget. Det betyder inte att ”ge efter” eftersom det ingår i en större plan.

Beskrivet i "Explosiva barn"

I den här korgen läggs alla beteenden som man kan strunta i, åtminstone under en tid. Korg C är också viktiga för säkerheten, eftersom den nu innehåller många beteenden som inte längre kommer att leda till ett utbrott. Korg C hjälper oss att uppnå mål C - att ha kännedom om barnets begränsningar. När du placerar ett beteende i korg C har du på förhand bestämt att beteendet inte är viktigt nog att starta eller genomlida ett utbrott för och inte heller viktigt nog att försöka kompromissa om.

Plan B (Korg B)

Handlar om att den vuxne och barnet tillsammans försöker lösa problemet eller situationen. Det finns två sätt att använda plan B: nödplan B och proaktiv plan B. Erfarenheten säger att den tid man lägger ned på att arbeta med plan B, får man igen i massor när de tidigare kaotiska situationerna inte längre uppstår. Målet är att lösa problemet eller lära ut färdigheten proaktivt - innan det inträffar igen. Detta är Proaktiv Plan B. Genom att använda plan B kan man uppnå fem mål (se längre ner) som är nödvändiga för att hjälpa ett visst barns störande beteende.

Beskrivet i "Explosiva barn"

Den här korgen lär barnet att må mål B, d.v.s att tåla motgångar och vara flexibel. Denna korg innehåller sådana beteende som du har bestämt är viktiga men som du inte är beredd att sätta igång ett utbrott för. Vad ska du göra istället? Hjälp barnet att tänka, att skapa en ”kognitiv karta”. Kommunicera. Red ut saken. Kompromissa.

Kognitiva kartor

Är ett mentalt manuskript som kan ge barnet ett sätt att tänka klarare och hålla sig lugn i situationer som annars får honom att bete sig irrationellt eller att explodera. De här kartorna ska hjälpa barnet:

  • att hålla sig på rätt väg och inte drunkna i frustrationens och den bristande flexibilitetens emotionella flod.
  • att planera i förväg.
  • att kunna uttrycka känslor t.ex. ”Jag är frustrerad”, ”jag är uttråkad”, ”jag är besviken”, ”jag är irriterad”, ”jag är förvirrad”, ”jag är ivrig”, ”jag är arg på dig” m.m.   
  • att be om hjälp mer sofistikerat, t.ex. ”Ta det lugnt, nu hänger jag inte med”. Jag vet inte vad jag ska göra? Jag tror jag behöver några minuter här.

Mål med plan B (korg B)

  1. Inrikta dig på ouppfyllda förväntningar och se till att dina bekymmer med ett visst barns störande beteende blir åtgärdade.
  2. Lösa de problem som orsakar ett barns störande episoder på ett gemensamt, ömsesidigt tillfredställande och varaktigt sätt.
  3. Lära barnet de färdigheter det saknar.
  4. Minska det störande beteendet.
  5. Skapa en hjälpande relation.

Metoden för Plan B (CPS, dvs plan för samarbetsbaserad problemlösning) bygger i stort sett på uppstyrda och återkommande samtal mellan vuxen och elev där man följer ett tydligt mönster i tre steg:

  1. Empati – att gå in i samtalet med eleven där barnets bekymmer ligger i fokus, t.ex. ”Jag har märkt att du har blivit ganska arg flera gånger den senaste tiden”, eller ”Jag har sett att du inte gjort så många läxor på sistone”. Lyssna på vad barnet säger och hur barnet beskriver sin situation, ställ frågor som klargör problemet: ”Hur kommer det sig?” eller ”Kan du berätta varför det blir så?”. ”Jag förstår inte riktigt vad du menar”, ”Berätta mer om det”, ”Kan du utveckla det”. Oengagerad empati betyder sämre kvalitet och leder till lösningar av sämre kvalitet!
  2. Definiera problemet – här tar den vuxne upp sitt bekymmer över situationen, t.ex. ”När jag lyssnar på dig nu så förstår jag varför du blir arg på de andra i gruppen, men det är också så att alla måste kunna känna sig trygga i klassen. När du blir så där arg känner de andra barnen inte sig trygga.”.
  3. Inbjudan – inbjudan handlar om att signalera att problemet som ni nu identifierat ska lösa tillsammans av er två. Inbjudan inleds ofta med ”Jag undrar om det finns ett sätt…” och fortsätter ”Har du några förslag på hur du/vi…?”. Målet är sedan att lösningen ni kommer fram till ska vara både realistisk och ömsesidig.

    När de här tre stegen är avklarade kommer man till själva överenskommelsen. Den måste då innehålla en plan för vad som ska göras nästa gång en liknande situation uppstår. Och sedan följs det upp med fortsatta samtal och förändringar av planen. Plan B hjälper dig att fokusera på barnets outvecklade färdigheter, att lösa problem som orsakar icke-önskvärt beteende tillsammans och på ett långsiktig plan, att träna barnet i de färdigheter det saknar, att minska det störande beteendet samt att bygga en stöttande relation till barnet. Hoppar man över något av stegen ovan kan man få en sämre överenskommelse och sämre eller till och med ett misslyckat resultat.

Tips på empatisteget:

” Jag har sett att det varit en del bråk på skolbussen på senare tid. Vad är det som har hänt?”
”Jag har märkt att du blivit utslängd från massagen ganska ofta. Vad är det som har hänt?”
”Jag har sett att du inte varit i skolan särskilt ofta de senaste veckorna. Vad är det som har hänt?”

Identifiera och uttrycka sina bekymmer

Barn som har svårt att identifiera och uttrycka sina känslor/bekymmer behöver hjälp av en vuxen för att utveckla en grundläggande vokabulär. Målet är att hjälpa barnet att komma till det rätta med bekymren på sin lista med hjälp av en Proaktiv Plan B så att de inte längre orsakar några ”akuta! frustrationer. ”Jag kan inte prata om det just nu”, ”Jag behöver hjälp”, Jag vet inte vad jag ska göra” eller ”Jag behöver en paus” går att använda i många situationer och kan läras ut genom upprepningar. De flesta barn behöver bara lära sig de enstaka fraser som gäller deras specifika behov. Vissa barn, särskilt som har en begränsad kommunikationsförmåga, behöver någonting mer grundläggande och strukturerat. De otaliga stegen i Plan B -lösningarna kan kokas ner till tre grundläggande kategorier:

  • Be om eller sök hjälp
  • Ge efter lite grann
  • Gör det på ett annorlunda sätt

Samarbete över gränserna

Det finns ytterligare en grupp människor - föräldrarna - som måste ingå i det gemensamma arbetet med att förbättra situationen för krävande barn i skolan.
Ett effektivt ledarskap kan vara den avgörande skillnaden för barn, lärare och föräldrar. Nyckelord: Visioner, ihärdighet, uthållighet, samarbete, tålamod, perspektiv och känsla av mening.

Sammanfattning

  1. Vilka färdigheter behöver barnet särskilt träna? Gör en ALSUP, dvs en bedömning av bristande förmågor.
  2. Observera vilka situationer som innebär problem, dvs olösta problem både hemma och i skolan.
  3. Du vill något och barnet vill något annat. Tre strategier:
    Plan A - ser till dina behov. Barnet får rätta sig efter det du säger - och gör.
    Plan C - ser till barnets behov och önskemål. Det är inte värt striden. Du låter saken bero. Kanske kommer du senare att arbeta med den, men nu är den inte prioriterad.
    Plan B - Problemlösning i samarbete. Denna innebär gränssättning likaväl som plan A. Denna gång kommer du att förhandla med barnet och söka en lösning som ser till bådas behov och som är realistisk. Plan B innebär tre steg: 1 Empati, 2 Definiera problemet, 3 Inbjud/invitera till en lösning.

Glid ej från A till C! (Det är att ge efter)

Plan B innebär gränssättning med respekt!

Förebygg! Proaktiv plan B är att föredra framför akut Plan B.


"Explosiva barn" (2003)

Kommunikationsmönster

”Jag-uttalanden” är bra, t.ex. ”Jag är orolig för att du kommer i säng så sent” eller ”Jag blir väldigt ledsen när du säger så”. Jag vet förstås inte om jag har rätt , men jag tror att vad du försöker säga är… eller ”Du kanske är frustrerad för att…”Bör innehålla ett absolut minimum av värderingar  och psykologiserande. Du behöver också ha samtalet på spåret så att det inte byter ämne.

På sikt är målet att kunna kommunicera med det oflexibla -explosiva barnet på ett sätt som visar honom att du kan kontrollera dig under diskussioner, hålla dig till ämnet, inse när diskussionen inte leder någonstans, föra in den på rätt spår igen och på ett mer lämpligt sätt hantera de saker som är frustrerande för båda parter.

Olämpliga kommunikationsmönster är:

  • Ironi och sarkasm
  • Nedvärderande (”Vad är det för fel på dig!?, Varför kan du inte vara mer som din syster?!”)
  • Katastrofskapande (”Vi har accepterat det faktum att Hector förmodligen kommer att hamna i fängelse en vacker dag”)
  • Avbrytande
  • Föreläsning (”Hur många gånger ska jag behöva säga till dig…”)
  • Älta det förflutna (”Du har uppfört dig illa under en lång tid… tror du att jag ska bli jätteglad nu bara för att du har lyckats bättre under några månader?”)
  • Tala genom en tredje person (”Jag är mycket upprörd över det här, och pappa kommer att tala om för dig varför…”)

När allt prövats - terapi, medicinering, kanske alternativ skolplacering - behöver de här barnen kanske till sist en ny miljö. En ny start. Ett sätt att börja arbeta på en ny identitet. Ett nytt typ av boende, elev eller behandlingshem.  

Barn gör så gott de kan. När de inte kan bättre måste vi komma på varför, så att vi kan hjälpa dem.


Länkar till sidor om detta ämne: