4. Växa ur problemen

VÄXA UT PROBLEMEN - FÖRELÄSNING 4

Allt som är skrivet nedan är Gordon Neufelds ord och taget från en föreläsning (urskola.se).

Produktionsår: 2012
Längd: 1:03:33

Lösningen på uppmärksamhetsproblem är mognad. Det säger Gordon Neufeld, utvecklingspsykolog och författare. Han ger tips på hur man kan hjälpa barn att växa ur problemen och menar att allt grundas i en stark anknytning till en kärleksfull vuxen. Arrangör: Himmelstrand mentor. Inspelat den 12 november 2012.


Skriftlig sammanfattning av föreläsning med Gordon Neufeld
Del 4 - Växa ur problemen

Att mogna är svaret. (Vi kan dock inte göra barn mindre känsliga än så som de föddes). Om det finns stöd och rätt miljö för mognad finns det sätt att komma runt problemen och hjälpa barnen att mogna.

Varför är mognad svaret på uppmärksamhetsproblem?

- I anpassningsprocessen bevaras eller återställs neuroplasticiteten. När ett barn kan beröras, bli ledsna över det som inte kan ändras i livet. Att se nya vägar i livets labyrint och inte fasta i det som inte fungerar. Det resulterar i läkning och tillfrisknande när det är möjligt.

- Integrationsprocessen är helt avgörande. Det är så uppmärksamhetssystemet mognar. Man når ett slutsystem och tar itu med impulsiviteten ur känslosynpunkt.

- Individualiseringsprocessen sker när när anknytningsbehov tillfredsställs. Barnet känner sig nöjt och energin används till att gå framåt. Nyfikenhet, få intressen och lidelser. Det drar barnet vidare och bort från bristerna som finns. Intresset leder inlärningen och kompenserar uppmärksamhetsbrister. Genom individualiseringsprocessen får barnet livskraft som individ och kan stå på egna ben, ta egna beslut, sätta egna gränser. Påverkas därmed mindre av separation. Ju mer separerat som individ, desto mindre trauma vid separation i livet och desto mindre försvarsställning.


Medicinering

Medicin leder till ökad avtrubbning av känslor. Nyckeln till mognad ligger i känslor. Vi måste lätt kunna bli berörda för att kunna växa upp. Medicin kontrollerar symtomen men problemet är att de för att minska impulsiviteten måste avtrubba mer känslor. Vi får kortsiktiga vinster för långsiktiga brister. Medicin ska tas till i yttersta nödfall.


Hur hjälper vi barnen att få tillbaka sina känslor?

Genom att de blir mer känsliga så att de kan känna sig rädda, oroliga, ängsliga m.m.

1 Genom starka anknytningar där de kan känna saknad, ensamhet och nöd.

"Jag saknar, jag känner mig ensam, jag kände mig sårad idag" är bra om barnet kan säga. Inte att de känner sig sårade men att de kan känna dem. När försvaret veknar fungerar de bättre. De ska kunna känna hopplöshet och känna tårar och sorg vid besvikelse.

- Skydda mot yttre sår. Sätta upp ett skal/en sköld. Om ett barn har det tufft, är oönskat, försummat, utskämt, blivit nedtryckt kan hon/han skyddas genom en stark känslomässig koppling till en kärleksfull och trygg vuxen. Vid t.ex. mobbing blir barnet sårat men kan skyddas genom en stark vuxenanknytning.

Vårda barnets hjärtan och få dem att känna sig trygga. När de väl har skänkt sitt hjärta gäller det att vårda det ömt. Om barnet redan har satt upp en mur då är hjärtat skyddat från att bli sårad. En vuxen kan få hjärtat att vekna och försvarsmuren rivs. Man känner sårbarhet och barnet får kontakt med sina känslor. "Jag är rädd"; eller ögonen tåras - då har man lyckats. Lärare/föräldrar/mor och farföräldrar är en stor trygghet. En vuxen kan fungera som en sköld mot allt sårande i deras omgivning. Anknytningens styrka.

- Skydda barnen från sårande umgänge (om möjligt). Vissa barn hör inte hemma i jämnårigt umgänge. De kan hamna i förödmjukelse. När barn får sköta sig själva kan de bli väldigt elaka och grymma. Det gäller för oss vuxna att hitta ett sätt att hålla barnen borta från problemen. De kan t.ex. bli biblioteksassistent och få självaktning istället för kompisumgänge. "Hitta inte på dumheter" kan det låta men det gör barnet troligtvis ändå. Acceptera att barn ibland är blinda och jag själv som vuxen måste ta på mig ansvaret att hålla mitt barn borta från problemen.

- Värme är alltid ett sätt att sänka försvaret.

- Leda in dem på sårbar mark. De går endast in på sårbar mark om de följer dig p.g.a. anknytning. Viktigt att inte driva på-utan leda! Om barnet har råkat ut för något kan man säga "jag förstår att det gjorde dig ledsen"sen byter du samtalsämne. Man leder in dem på sårbar mark tills de är redo att prata om känslor.

- Immuniseringen. När man försiktigt nuddar blåmärkena visar man barnet att det är okey. Visar hjärnan att det går att hantera. Uppmjukning! Ibland får man hålla på i flera veckor och nudda blåmärket försiktigt. När barnet säger "jag blev upprörd" eller "jag blev sårad" har man gjort enorma framsteg. Det gäller att inte släppa barnets hjärta då utan bevara det ömt.

- Läka och styrka genom att dra ut tårar. Om man får barnet att gråta gäller det att få dem åt sidan och skydda deras självaktning. Jämnåriga kan nämligen straffade barn som visar sårbarhet. Märker man att ett barn börjar vekna måste man ta det till en säker plats, där det är okey att gråta. Det krävs mod att visa tårar.

2 Att kunna få hjärtat att vekna.

- Förminska separationen till en hanterbar nivå. Att möta separation är en primär känsla för försvarsställning. Dagens verktyg är att man ofta ställer ultimatum "Du får inte vara med om du är sådan" eller så drar man in en inbjudan för barnet att vara i ens närvaro (t.ex. time out eller skickas till rummen). Detta är separationsbaserat vilket orsakar försvarsställning. Man söker upp det som barnet tycker om eftersom man intuitivt känner att ens makt ligger där och använder det emot barnet. Det fungerar inte på de här barnen pga att de redan har ett försvar mot sårbarhet. Då säger barnet "det kvittar, utflykten suger ändå" (om det var en utflykt som man drog in). Tar man bort barnet i undervisningen tvingar man in dem i separation och då skyddar de sig mot oron vilket förvärrar saken och vi kommer ingen vart.

- Undvik alla separationer som kan undvikas om det går.

- Använd absolut inte separationsbaserade bestraffningar. Separation har motsatt effekt och förvärrar problemet. Vi måste hitta andra sätt att hantera det. Struktur och rutin för att tvinga fram ett ordnat beteende. Stimulera goda avsikter.

- Överbrygg oundvikliga separationer. När väl ett förhållande har bildats måste vi se till att inget kommer emellan. Bevara förhållandet genom "adjö-ritualen". "Hej då, vi ses igen". Vid läggdags om barnet har svårt att somna."Vi ses i drömmarna" eller jag kommer strax tillbaka och ger dig en kram. Säg ej: "Nu ska du sova!, det är sista gången du kissar eller får vatten nu!" Det skapar en oro. "Jag kommer att vara din mamma i evighet - för alltid" (Om barnet är rädd för att en förälder ska dö).

- Kontinuitet - den oavbrutna förbindelsen. "Lugn, jag har inte planerat att gå någonstans". Ser inte problemet utan framåt.


Vad gör man när ett barn beter sig illa?

Låt inte deras problembeteende skilja er åt eller bryta förbindelsen, då går de i försvarsställning och relationen skadas. Om man säger: "Så här gör man inte", "så här behandlar man inte andra" eller "det är inte tillåtet i klassrummet" då måste man fortsätta med att säga "jag är ännu din lärare, det är okey. Jag ser fram emot lektionen i em, då ska jag läsa dina dikter".

Fokus måste alltså ligga på nästa förbindelse! Relationen blir tydliggjord och barnet blir lättat. Man håller kvar dem.

- Minska oron till en nivå där den kan kännas. Undvik att höja rösten, ge varningar, hot, ultimatum och upptrappning för att de ska komma till sans. Dessa barn går redan i försvar mot oro.

- Kompensera genom att förbereda försiktigt beteende (inte skrämma). Tex om ett land är drabbat av jordbävningar, "om marken gungar gör vi så här...". Enkla regler, procedurer och föreskrifter. Försök inte att oroa barnet som redan är i försvarsställning.

- Gör allt för att hålla barnet utom fara.

- Överbrygg problembeteende och påföljande bestraffning. Om man råkar använda bestraffningar så måste man genast överbrygga. Låt barnet veta att ni håller kvar det. Med rösten kan man förklara problemet på enklaste sätt: "Det fungerar inte och jag måste skicka dig till arbetsrummet, men så fort klassen är igång kommer jag och ser hur det går". Man lägger fokus på vänskaplig förbindelse för att bevara förhållandet.

- Överbrygg varje skamkänsla de får, d.v.s att något är fel på dem och normalisera istället. Säg något om er själva så att de vet att ni sitter/har suttit i samma båt. Alla gör tabbar. Normalisera det. Om barnet skäms är det ännu en anledning till försvar.

- Överbrygg misslyckanden om det går.


Hur hjälper vi barn att växa ifrån impulsivitet?

Grundläggande är att jobba med känslor - då kommer resten av sig själv, d.v.s att "En del av mig känner si, en del känner så".

- Man jobbar i fråga om relationer. Man vill visa dem deras blandade känslor. För att visa dem vägen dit måste man jobba i relationskontext där man känner deras önskan att hålla kvar en, vara bra för en, vara lik en osv.

- Gör det med en viss distans till intensitet. Dvs vänta några timmar eller till nästa dag för att få dem att känna blandade känslor. "En del av mig ville svära medan en annan dela av mig ville inte råka illa ut". Man kan göra lekar av det.

- Man jobbar utifrån händelsen och intensiteten inuti förhållandet när man anar motstridiga känslor.

- Man visar/leder vägen med att normalisera och gestalta blandade känslor (se från olika perspektiv). Man berättar utifrån sina egna blandade känslor och visar därmed att det är normal att känna så. "En del av mig vill detta, en annan del vill...",

- Man speglar varje känsla separat (de kan inte blanda känslor som de inte vet om). Vi säger inte "slåss inte, inget fult språk här, gör inte så" m.m. - men vi drar inte fram dem underliggande känslan, d.v.s "Du är arg och frustrerad just nu. Det är okey". Vi måste låta barnet känna som den gör och sedan stegvis lära dem att hitta den andra känslan som ger svar.

Självbehärskningen kommer inte från vårt "Sluta". Den kommer från vårt " det är okey att känna sig frustrerad". Frustrationen ska ut, men där finns fler känslor. När vi kan blanda dem får vi impulskontroll.

- Vi visar vägen genom att acceptera båda känslorna - inte att bekämpa dem.

- Underlätta för dem att vidkännas känslorna genom att förstå känslorna som ska blandas och ta ett steg i taget.


Hjälpa barnet att hitta en viloplats.

Tillväxt härstammar från en viloplats. Hjärnan tillväxt sker när den vilar, d.v.s då sker mognaden också. Barnet måste också få vila från jobbet med relationen. Barn som jobbar med att bli älskade, få status, bli betydelsefulla, bevara närhet - det är ett vuxenjobb och vi måste göra det.

- Vi ska jobba på relationer till barnet, med att bevara kontakt, närhet och överbrygga separationer. Inbjuda dem i vår närvaro, överbrygga problembeteende m.m.

- Inta Alfa-rollen i barnets liv, d.v.s att vara försörjaren, den omvårdnande som har ansvaret att ta hand om barnet (lärare/förälder). Att erbjuda en trygg hemmabas, skydda barnet och dess självkänsla, vara kompassriktningen, den som håller kvar, att ta initiativ, vara den som ger näring, den meningslösas ombud och tröstande ängel.

När barnet känner sig trygga och omhändertagande får dom energi att ta sig till en lyxigare plats. All tillväxt härstammar från en viloplats.

- Att ge barnet mer än den eftersträvar. Man får ett barn att släppa taget genom att ge mer än önskat. Vi är ofta så utmattade att vi bara reparerar det gnisslande hjulet. Vi ger inte mer än önskat. Om vi ger mer än barnet eftersträvar kan de släppa taget och våga sig ut med begynnande energi. Det här blir nyckeln. Mer uppmärksamhet, mer förbindelse, mer bekräftelse än önskat och mer betydelsefullhet.


Anknytning är mognadens sköte!

När barnet knyter an till oss föräldrar, lärare, mor- och farföräldrar:

1 Får vi fungera som en sköld mot yttre stress. Det skyddar mot sårbarheten och ger mognad.

2 Den blir ett sköte åt det begynnande jaget. Energin vänder och barnet blir en livskraftig separat individ.

3 Den skapar en hemmabas som barnet kan våga sig ifrån och ger i sin tur självständighet.

4 Den utser anvisare och tröstare. Det gör att naturen kan förbereda anpassning genom att vidarebefordra processen så att meningslöshet sjunker in.